Ja  det är den. Jag kommer nog alltid hata den. Eller det finns en pyttegrej som inte aaaalls är omöjlig, som kan göra så att jag faktiskt kan älska den. Om den riddaren på vita hästen kommer på alla hjärtansdag och frågar om jag vill bli hans, då kommer jag älska dagen i all evighet, men hur stor är chansen?! Som om JAG kommer bli uppvaktad på den dagen. No way. Jag är inte bitter. Dessutom hatar mitt hjärtas kung djur och tycker alla hästar är fula, kallar Norska fjordhästar för fjortishästar, så chansen är inte stor, för att vara lite rolig i allt elände. Hade behövt en Anton nu, som bara skrattar åt min tjurighet och envishet om att inte tycka om alla hjärtansdag. Näe, jag var hysterisk förra året också, fastän jag hade min man. Jag lär nog inte ändra mig, men chansen finns, om den där rätta dyker upp, den enda rätta.

Min bästa vän har iaf också sagt att det är en skitdag och att hon ska hålla mig sällskap, vi ska göra något kul. Är jag frisk (HALSJÄÄÄVEL) så ska jag släpa henne till BK (the only love), där slipper vi nog alla sliskiga kärlekspar. Sen ska vi dricka vin eller nåt (Ja Jenny du gör det för min skull!) Bli ruskigt fulla typ. Näe, jag svamlar, det är nog min sjukhet. Fortfarande sjuk-japp. Bättre dock, fått starkare hostmedicin, ska försöka vara på benen imorgon, dvs skolan. SUCK. Dags att fixa till min redovisning kanske? Ja, det tror jag bestämt.