Jag har mest bara tankar som springer runt i huvudet..
Det suger hårt.
Vadå inte dum-dejta? :S
Jag förstår inte, ingenting.
Men jag intalar mig saker, det får mig att må bättre.
I min s.k.a. depression.
Men jag kanske är det, deprimerad?
Eller jo, det är jag ju, jag är inte som vanligt.
En helt okej, snälla, trevlig, söt kille står rakt framför mig..
Men vad gör jag? Tar hand om mitt fulla ex som egentligen inte behöver min hjälp?
Eller jo, han behövde väl, ingen annan brydde sig direkt.
Men det ser väl inte han?
Men iaf, jag tar inte chansen? Vilken idiot.
Jag är kär i honom, det är svårt att släppa taget.
Han ser alla andra som bättre än mig.
Det kommer nog inte bli bra mellan oss. Aldrig.
Så är det nog. Jag vet det innerst inne, men vill inte erkänna det för mitt yttre.
Men jag vet hur det är, jag ska träffa en trevlig, mogen, bättre kille :)
Fast finns det bättre än honom?
Både ja och nej, kanske inte just nu.
Men hey, han har någon ny, säger han.
Ont, ont, ont.
Hur kunde det gå såhär långt egentligen?
Men jag gav honom tankar, tankar som han förhoppningsvis kommer att ha länge.
Bah, jaja. I'll recover, sooner or later.
Heder, moral? Du har ingen sådan.

Adjö.