"För hjältar måste inte alltid le" -Bull

Jag har den raden i mitt huvud hela tiden. Men det känns så weird i magen. Känslan går inte beskriva, den är förfärlig. Tankarna virvlar runt i huvudet och jag klarar inte av det. Left, again. Igen och igen och igen. Jag har en skrikig rosa post-it lapp som säger att jag inte ska göra det, och ändå gör jag det. Fan. Besviket eller vad. När någon man älskar försvinner gör det ont. Det gör ännu mer ont när någon man älskar försvinner men den man älskar vet inte om att man älskar den så mycket som man gör, hur mycket han/hon betyder.
-I'm never ever gonna look into those eyes again.
Jag har verkligen ställt till det. Dumma, idotiska jag. Typiskt. Men det kunde ju varit värre.
Adjö