Det är det, allvarligt. Så fort jag sätter mig i datorn kommer jag in i en helt annan värld.
En deppig värld. Jag mår inte bra av datorer. Och ändå älskar jag dom.
Så fort jag loggar in på msn så väntar jag, väntar på honom.
Jag pratade med honom häromdagen, av en slump...
Det lät som om han ångrade sig.. Men just nu verkar det inte så. Jag är ingenting igen.
Varför hoppas jag liksom?
-För jag alltid försöker att se det bästa i honom.
Är han ens värd det? Ohja. Det är han. Han är bra.
Jag väntar tills veckans slut. Har han inte hört av sig då är han borta. Föralltid.
Hör du nu Anders?! Jag har satt upp ett MÅL! ;)